Att göra sin egen läxa …

Jag har gjort min sista termin som lärare på Skrivarakademin i Göteborg, i alla fall för den här gången. Under åtta kvällar om fyra lektionstimmar har jag mässat och mölat om hur man bygger sin historia för mina arma elever. För hur gör man? Hur bygger man en historia?

En idé är en bra början

Men att sedan formulera den, verkligen sätta på pränt vad den faktiskt handlar om, det är en annan femma. Jag har plågat mina elever med begreppet premiss, det är detsamma på både engelska och svenska. Förutsättning, kan man lite klämkäckt säga. Gärna i form av en enda mening, en så kallad One-liner. Ett begrepp som så klart kommer från filmens underbara värld.

Och varför då då?

För att det tvingar dig att tänka igenom vad din historia faktiskt handlar om, vad det är som egentligen sker i den.

”Det här är en historia om … som … och som slutar med att …”

När du väl slipat fram din One-liner och läser upp den högt för dig själv, känns det spännande? Brinner du för att skriva den här historian? Om inte, så kanske du ska titta i dina samlingar och välja en annan.

Ge din idé vingar1891139_805978772762338_1715427802_n

När du väl bestämt dig är det dags att börja fundera på hur din idé kan utvecklas. Vilka möjligheter ger den? Hur kan du få den att bli ännu lite vassare? Om du flyttar på den till ett annat land, en annan kultur? Om du skulle byta huvudkaraktär vad händer då? Ställ dig hela tiden frågan ”tänk om …”

Har din idé några utmaningar och problem?

Troligen. Annars är det nog inte värsta bästa idén. Den kanske kräver en del research? Behöver du snabbt presentera många olika karaktärer? Vilket angreppssätt är det bästa för att beskriva händelser under lång tid? Kort tid? Samhällskritik? Ja, du fattar. Fundera och förhandla med dig själv, är det här too much eller är det rätt uppgift för mig.

Hur ska jag bygga min plot?

Ja, ni vet det där knepiga om hur jag ska berätta historian. Nutid, dåtid, tempus, vem berättar vad, hur många storylines behöver jag? Ska jag låta skurken berätta själva? Ska läsarna veta hela tiden vem skurken är eller ska jag hålla på min hemlighet? Ska det vara en roadmovie, alltså en slags resa eller ska den utspela sig på en och samma plats?

Och vem är min bästa karaktär? Min hjälte?

Jo men för guds skull, hjälten är ju hjälten eller hur? Nah, kanske men kanske inte. När jag vänt och vridit på min nya skröna under en ganska lång tid nu så har jag hela tiden haft en av mina karaktärer som solklar hjälte men efter en stund inser jag att det är en annan som är mer intressant, mer komplex, mer utvecklingsbar och när jag vände på kuttingen – oj oj oj här kan det hända grejer. Men samtidigt ökade utmaning med ungefär upphöjt i fem.

Vem fajtas mot vem om vad?

Jo, men det vet vi ju, det är kommissarien som vaknar med ett ryck mitt i natten för att telefonen ringer och är bakfull, eller full till och med, och ändå sätter sig i bilen och störtkör till … Nej, det är faktiskt inte så enkelt eller bör inte vara i alla fall. Tänk noga igenom vad konflikten egentligen handlar om. För en konflikt, en fajt, måste vi ha om det ska bli en spänningsroman, det är såna jag skriver 😉 Är allt så enkelt som det först ter sig eller finns här mer att hämta?

Karaktärsutveckling

Jo då, inte grina illa nu. Även din coola snygga iskalla kommissarie måste gå igenom något som förändrar hen på något sätt. Vad är det som hen inte ens kan tänka sig att göra i början av historian som hen kan tänkas göra i slutet?

Det är det här jag går och grubblar på just nu. Så om du möter mig och jag ser ovanligt tom ut i blicken eller inte ens hälsar, så vet du varför. Jag gör min egen läxa just nu.

Ingrid