Att läsa eller inte läsa är frågan …

Det finns många författare som hävdar att man inte ska läsa andras böcker. Därför att dom skulle smitta, förstöra din egen ton, ditt sätt att skriva. Att läsandet tar tid från ditt skrivande, att det är onödigt, inte ger något.

Eller i värsta fall knäcker det lilla fladdrande självförtroende du hade och lämnar dig som en liten dallrande pöl av självförakt där du rullar dig själv i tjära och fjädrar och mumlar spasmodiskt – ”hon är så jävla bra, jag kan aldrig bli så bra som hon” eller ”han vet verkligen hur man skriver en rafflande roman, jag kommer aldrig att kunna hitta på så många cliffhangers om jag så blir hundratre år”.

Sen finns det dom som till exempel Stephen King som hävdar att det enda sättet att bli ruggigt bra författare är att SKRIVA och LÄSA!

Jag läser som tusan i skrivpauserna

Jag är dessutom en snabbläsare så jag kan proppa i mig en tjockis på mindre än ett dygn ifall jag ger mig tusan på det. Och jag tycker att läsandet är inspirerande. För det mesta. Visst kan jag också bli nedstämd och drabbas av Socialamediadepression av och till, särskilt när motgångarna hopar sig, men för det mesta ser jag en inspiration och hittar tips och trix och lärdomar i andras böcker och i hur andra löser knutarna i sitt berättande.

Goda idéer är till för att stjälas

Ett lite slitet statement som jag brukar dra för mina skrivarelever men som jag faktiskt själv lever efter. För om något är riktigt bra, du sugs in, vill bara läsa vidare, har hittat en riktig bladvändare – stanna upp ett ögonblick och ge dig tiden att fundera över varför det känns så? Hur bär sig författaren eller manusförfattaren åt?

Faktum är att även dom usla böckerna kan vara till inspiration. Varför är det uselt? Vad är det som skaver? Varför känns det barnsligt eller klyschigt? Återigen, ta dig tiden att fundera över vad det faktiskt är som inte fungerar. Note to self – gör då inte så själv.

Dan Browns Begynnelsen

Jag brukar inte recensera mina författarkollegor särskilt ofta men Dan och jag har ingen relation så han får ta det. Det är som vanligt lite av en tegelsten på över 500 sidor men med 105 hela kapitel och då ska noteras att han har längre kapitel än han brukar. Och att de är indelade i scener istället.

Han gödslar som vanligt med cliffhangers på ett skickligt sätt och gåtan serveras direkt så att man sitter rejält på kroken redan i början. När väl hemligheten ska avslöjas, så där en 100 sidor in, så poooffff … ja, jag ska inte spoila utan kan bara säga att, nej någon lösning får vi så klart inte där utan vi blir tvingade att flåsa oss igenom hela tegelstenen för att få veta hur det hänger ihop. Och som vanligt är Langdon cool, smart och vass och har så klart en underskön kvinna vid sin sida igen. Om dom får varandra? Tssstsstsssss …

Klart underhållande och stressigt bladvändande

Dan har knåpat på den här i tre år och jag hade höga förväntningar på att han skulle ha taggat upp sig rejält. Men inte riktigt så. Dramaturgin är det inget fel på alls. Möjligen är ämnet lite väl högtflygande och lite väl intellektuellt och jag saknar faktiskt en del raffel och action. Men den får 3,5 vinglas av 5 möjliga.

Skål 🙂

Och jo, det är klart att författare ska läsa. King har som alltid rätt 😉

Ingrid