Hur man skriver film …

Fast egentligen handlar det här också om hur man berättar en historia.   En kurs i filmmanus-skrivande Hur belönar man sig själv när man vrängt ur sig ännu en skröna? En hel roman har gått iväg till förlaget igen? Jo man går en kurs i något man länge varit sugen på att lära sig mer om. Dels för att få göra en liten utflykt från skrivarlyan. Men också för att få lära nytt och öppna sina sinnen åt ett annat håll en stund. Och att få nörda tillsammans med andra som är där för att nörda. Det brukar uppstå en magi när sådana möts … Högkoncentrerat på några dagar Valet föll på en kort intensiv kurs hos ett produktionsbolag i huvudstaden, Cinemantrix, i att skriva för film och teve. Vi höll till i deras egna lokaler intill Hötorget och gänget som kom hade blandade bakgrunder med sig men med det gemensamma att vi alla skrev i någon form och gjort det länge. Alla var på hugget, sugna på ny kunskap. Även jag. Om något bleknosad eftersom jag blev matförgiftad dagen innan och satt rak i ryggen och lyssnade på min oroliga mage och kastade blickar mot toaletten hela tiden … Inte helt perfekt för koncentrationen men men … Dramaturgi och hur man berättar en historia Vår lärare Hans inledde med grunderna i hur man berättar en historia och hur sättet att berätta förändrats med att tekniken och medierna utvecklats. De senaste åren är det teveserierna som påverkat mest. Vi fortsatte med fördjupning av dramaturgin under dag två och gick igenom drivkrafter, konflikt och karaktärers utveckling, deras roller och olika...

Så … vad ska nästa thriller handla om?

Eller, vad ska jag göra nu då? Det stora efterprestationentomrummet Alla som sätter starka mål, som kämpar mot något eller för något, som skapar, tävlar, arbetar kreativt känner nog igen sig i det. Att när målet är nått, när boken är skriven, när rekordet är satt, när drömmen gått i uppfyllelse, då skapas ett tomt rum, ett hål. Inte av besvikelse eller rastlöshet eller något annat fånigt utan för att så mycket kraft gått åt, så mycket fokus, så mycket ansträngning, ofta med ett datum, en deadline som ska nås. Och när väl allt är klart, manuset skickat, man har tryckt på knappen, då när man borde andas ut och vila och dricka bubblor och åka skidor och knata i berg och ligga på en strand, det är då man känner sig – bara tom. Vad ska jag göra nu då? När du suttit timma ut och timma in och kämpat, från morgon tills du stupar, är du så klart trött. Men det blir också ett tomrum när inte dygnets alla timmar handlar om samma sak, att nå målet. Du är trött mentalt och fysiskt, har ont lite varstans och har kanske inte skött varken kosten eller träningen så där jättebra ett tag. Du är sliten. Så börjar det klia och gnistra och spraka igen … Fråga mig inte hur. Men efter en vecka, kanske bara några dagar, så börjar det ploppa upp små tankar, små embryon. Tänk om jag skulle göra så här? Tänk om jag skulle introducera en ny karaktär som …? Tänk om jag … Trots att jag inte nått den stora framgången, inte tjänat miljoners kanoners...

Att trycka på send-knappen

Att skicka iväg manuset till slut, är något man måste göra. Oavsett om det handlar om att göra det till sin lektör eller redaktör om man redan har ett förlag, eller att skicka det till en testläsare eller till det där förlaget man hoppas vill ge ut verket. Att släppa taget ett tag Det är svårt att släppa taget. Varför då? För att det så klart alltid går att arbeta vidare, göra lite till, slipa lite till, tänka och stryka och skriva om och om … men någonstans slutar det att bli produktivt och det är dags att släppa just taget. Inget är perfekt Inte ens en roman är perfekt även om det så klart finns böcker som är rent magiska. Och alla kan inte älska det du skriver. Att försöka tillfredsställa alla är att skjuta sig i foten. Gör din grej, visa din passion, skriv det du själv skulle vilja läsa. Låter lätt som en plätt men är det inte. Mitt femte tryckapåskickaknappen Det är faktiskt helt otroligt, att jag klämt ur mig fem romaner. Varje gång jag kommit igenom hela processen är det samma visa, man säger aldrig mer, detta kommer jag inte att orka igen och hur i all världen ska jag få en ny idé som blir tillräckligt bra? Aldrig. Men sen sitter man där igen och funderar. Det här kanske skulle kunna vara nåt? Min nästa thriller Kommer att handla om våra ungas liv och utsatthet på nätet. Inga lättflyktiga grejer här inte. Men ni som följer mig vet redan att jag inte väjer för det som är tungt, det som behöver lyftas, att...

”Innan vi dör” och dramaturgi

Jag har varit oflitig här på min blogg ganska länge så detta är ett litet undantagspip från mig. Skriver ny bok nämligen, på rekordkort tid dessutom. Arbetsnamn Lilla dockan. Vi får se hur det går … Innan vi dör Igår sändes sista avsnittet av teveserien ”Innan vi dör” som hyllats av många men också fått kritik av några. Kritiken består mest i att manuset är orealistiskt och avviker allt för mycket från en verklighet. Berömmet av att det är nagelbitande spännande och oförutsägbart och håller oss på tårna medan vi gissar vilt vad som ska hända härnäst och vem som gjorde vad. Cliffhangers och starka karaktärer Två ingredienser som manusförfattarna bakat en saftig kaka av. För i slutet av varje avsnitt men också delscener har de lagt in tydliga och starka cliffhangers, ett uttryck från stumfilmens dagar så popcornpausen kom precis när hjälten hängde i naglarna över ett stup, från en bro, tåget var på väg. Att hitta såna hänger på att bryta vid exakt rätt tillfälle men också att vända och vrida på din story och skruva till det lite extra, tänk ofta – om jag gjorde så här istället, hur skulle det funka? Serien bygger också på väldigt tydliga och starka karaktärer som vi snabbt engagerar oss i. Varför? För att de fiktiva personerna har väldigt starka drivkrafter, de beskrivs som komplexa med både svagheter och styrkor, både psykologiskt och moraliskt. Det sista är något vi som skriver ofta missar. Det är lysande att ha en mamma som är polis, som svikit sin egen son, som utan att veta vem den andra är ha honom som infiltratör...

Recension av ”Snövit måste dö”

Jag recenserar sällan andras böcker. Det beror så klart på att jag själv skriver och att det blir extra känsligt dom gånger jag inte gillat det jag läser. Jag vet precis hur det känns att få ett dåligt betyg på det man lagt blod, svett och tårar på. Så, för det mesta avstår jag att sätta betyg på mina kollegor. Jag rekommenderar gärna när jag kan Däremot rekommenderar jag gärna när jag snubblat över något som gett mersmak. Och det gjorde för mig hittills okända Nele Neuhaus. På en loppis hittade jag Snövit ska dö som är en tjock pocket om 400 sidor, utgiven 2016 här i Sverige men redan 2010 i Tyskland. Nele är född 1967 och gav ut sina tre första böcker på eget förlag. Det gick utmärkt och hon blev uppmärksammad av förlaget Ullstein. Hon har hittills gett ut hela åtta romaner. Snövit ska dö Nele använder sig av en prolog där vi får en liten men fin ledtråd till vad som väntar. Det är många som ogillar prologer och många som nog tyvärr helt riktigt hävdar att prologen alltid glöms bort och att den lilla ledtråd som lämnas inte uppfattas av läsaren. Kan så vara. Jag är dock förtjust i såna när det är bra, och det är det här. Två försvunna flickor och en återvändande mördare Baksidestexten antyder att historian börja med att två flickor försvinner från en liten håla i Tyskland för mer än tio år sedan och det är så klart gåtan. Men historian startar med att den som dömts för morden på flickorna, kropparna har inte återfunnits, återvänder efter avtjänat straff till sin...