Lite hektiskt ett tag …

Den sista tiden innan en bok ska födas är alltid lika intensiv med redaktörens slutläsning, synpunkter och beslut kring hur man ska uttrycka sig och vilka begrepp som känns bra. Pdfer av inlagan som den ska se ut när den går igenom tryckpressen. Den innehåller också ett visst mått av desperat sista-research och den berömda dubbelkollen som allt för ofta inte blir av utan slutar med en axelryckning – äh va fasen, det har jag ju kollat tusen gånger typ, det kan inte vara fel? Eller? Vilket det så klart kan vara.IngridElfberg_Monster_hela_vs01.indd

Heter det destruering?

Hur stavar han sitt namn, killen i tacklistan? Heter det verkligen destruering? Är den där dörren på den välkända byggnaden verkligen ljust blå? Eller det där sista om hur högt eller lågt en kropp faktiskt hänger när man hängt sig … ja jag vet, urk. Men rätt ska vara rätt och jag hade så klart fel, ganska grovt fel till och med. Intressant diskussion att ha på ett tåg för övrigt. Jag pratade inte högt men det hade ändå blivit misstänkt tyst i kupén och de var märkligt många som stirrade på just mig.

Det är lugnt

Tröstar vår projektledare per mejl. Men mellan raderna läser jag en dallrande annalkande panik. Jackan, alltså omslaget till boken, ska på tryck lite tidigare. Inlagan, allt inuti boken, några dagar senare. Sen åker det iväg, oåterkalleligt, unstopable. Det är då man vill sträcka ut handen och gripa tag i det lilla monstrets svans och hala tillbaka den till mamma igen. Inte smita nu, inte så fort.

Försenad från tryckeriet

Sen inträffar det motsatta, att boken blir sen på grund av att något strulat på tryckeriet och då drabbas vi alla av den motsatta paniken. Gah! Den är försenad? Oh noooooo! Jag har inte fått mina böcker, ingen annan heller.

Bråttom bråttom!

Bokmässan närmar sig som en ångvält och mejllådan fylls med förfrågningar om signeringar och författaraftnar och jag har själv tillsammans med förlaget en diger lista av kontakter och tänkbara kontakter som ska just kontaktas. Vill ni höra mig berätta? Kan en bok om mobbing och vad som händer när vi inte glömmer det vi utsatts för, vara nåt att hänga i julgranen? Kan en thrillerförfattare verkligen stå på de svagas sida?

Hemtrakter

Det kan hon. Och det vill dom. Och jag kommer att finnas på mässan och fara och flyga och för första gången ever stå på scenen hemma i Jämtland i Östersund och jag bara dör av nervositet! Så ta väl hand om mig, led mig rätt och ge mig vatten när jag ser svimfärdig ut.

Det ska bli så fullständigt galet kul att träffa er alla!

Om jag skriver på något nytt? Na, inte skriver men tänker. Och om jag får säga det själv – och det får jag för ingen kan säga emot än – så tror jag att den kan bli riktigt bra 😉

Ingrid