Att trycka på send-knappen

Att skicka iväg manuset till slut, är något man måste göra. Oavsett om det handlar om att göra det till sin lektör eller redaktör om man redan har ett förlag, eller att skicka det till en testläsare eller till det där förlaget man hoppas vill ge ut verket. Att släppa taget ett tag Det är svårt att släppa taget. Varför då? För att det så klart alltid går att arbeta vidare, göra lite till, slipa lite till, tänka och stryka och skriva om och om … men någonstans slutar det att bli produktivt och det är dags att släppa just taget. Inget är perfekt Inte ens en roman är perfekt även om det så klart finns böcker som är rent magiska. Och alla kan inte älska det du skriver. Att försöka tillfredsställa alla är att skjuta sig i foten. Gör din grej, visa din passion, skriv det du själv skulle vilja läsa. Låter lätt som en plätt men är det inte. Mitt femte tryckapåskickaknappen Det är faktiskt helt otroligt, att jag klämt ur mig fem romaner. Varje gång jag kommit igenom hela processen är det samma visa, man säger aldrig mer, detta kommer jag inte att orka igen och hur i all världen ska jag få en ny idé som blir tillräckligt bra? Aldrig. Men sen sitter man där igen och funderar. Det här kanske skulle kunna vara nåt? Min nästa thriller Kommer att handla om våra ungas liv och utsatthet på nätet. Inga lättflyktiga grejer här inte. Men ni som följer mig vet redan att jag inte väjer för det som är tungt, det som behöver lyftas, att...

”Innan vi dör” och dramaturgi

Jag har varit oflitig här på min blogg ganska länge så detta är ett litet undantagspip från mig. Skriver ny bok nämligen, på rekordkort tid dessutom. Arbetsnamn Lilla dockan. Vi får se hur det går … Innan vi dör Igår sändes sista avsnittet av teveserien ”Innan vi dör” som hyllats av många men också fått kritik av några. Kritiken består mest i att manuset är orealistiskt och avviker allt för mycket från en verklighet. Berömmet av att det är nagelbitande spännande och oförutsägbart och håller oss på tårna medan vi gissar vilt vad som ska hända härnäst och vem som gjorde vad. Cliffhangers och starka karaktärer Två ingredienser som manusförfattarna bakat en saftig kaka av. För i slutet av varje avsnitt men också delscener har de lagt in tydliga och starka cliffhangers, ett uttryck från stumfilmens dagar så popcornpausen kom precis när hjälten hängde i naglarna över ett stup, från en bro, tåget var på väg. Att hitta såna hänger på att bryta vid exakt rätt tillfälle men också att vända och vrida på din story och skruva till det lite extra, tänk ofta – om jag gjorde så här istället, hur skulle det funka? Serien bygger också på väldigt tydliga och starka karaktärer som vi snabbt engagerar oss i. Varför? För att de fiktiva personerna har väldigt starka drivkrafter, de beskrivs som komplexa med både svagheter och styrkor, både psykologiskt och moraliskt. Det sista är något vi som skriver ofta missar. Det är lysande att ha en mamma som är polis, som svikit sin egen son, som utan att veta vem den andra är ha honom som infiltratör...

Recension av ”Snövit måste dö”

Jag recenserar sällan andras böcker. Det beror så klart på att jag själv skriver och att det blir extra känsligt dom gånger jag inte gillat det jag läser. Jag vet precis hur det känns att få ett dåligt betyg på det man lagt blod, svett och tårar på. Så, för det mesta avstår jag att sätta betyg på mina kollegor. Jag rekommenderar gärna när jag kan Däremot rekommenderar jag gärna när jag snubblat över något som gett mersmak. Och det gjorde för mig hittills okända Nele Neuhaus. På en loppis hittade jag Snövit ska dö som är en tjock pocket om 400 sidor, utgiven 2016 här i Sverige men redan 2010 i Tyskland. Nele är född 1967 och gav ut sina tre första böcker på eget förlag. Det gick utmärkt och hon blev uppmärksammad av förlaget Ullstein. Hon har hittills gett ut hela åtta romaner. Snövit ska dö Nele använder sig av en prolog där vi får en liten men fin ledtråd till vad som väntar. Det är många som ogillar prologer och många som nog tyvärr helt riktigt hävdar att prologen alltid glöms bort och att den lilla ledtråd som lämnas inte uppfattas av läsaren. Kan så vara. Jag är dock förtjust i såna när det är bra, och det är det här. Två försvunna flickor och en återvändande mördare Baksidestexten antyder att historian börja med att två flickor försvinner från en liten håla i Tyskland för mer än tio år sedan och det är så klart gåtan. Men historian startar med att den som dömts för morden på flickorna, kropparna har inte återfunnits, återvänder efter avtjänat straff till sin...

Hur börjar man?

Jag skrev i mitt förra blogginlägg lite om grundpelarna i just själva bygget av en historia, hur viktigt det är att känna engagemang kring ämnet, själva berättelsen, att ha starka karaktärer som läsarna vill följa, om drivkrafter och konflikter. Men när man väl börjar få kläm på sin historia och det börjar bli dags att faktiskt få ner bygget på papper eller hårddisk, hur gör man då?   Stora papper, penna och lössläppthet Du kanske befinner dig exakt där jag är nu, med ett ganska luddigt synopsis, ett skelett till en historia som känns okej och kanske några löst hängande kapitel där du till och med börjat skriva lite? En hel del research avklarad, i alla fall dom uppenbara hålen. Och en och annan postitlapp När bygget börjat ta mera stabil form och närmar sig ett 80-tal kapitel som jag är hyfsat säker på ska vara med är det skönt att ta till dom gamla hederliga postit-lapparna.  Jag brukar tejpa ihop ett gäng stora papper, dra tidslinjer för mina storylines och sedan plutta ut alla kapitel på vars sin lapp. På bilden ser ni stommen till thrillern Monster. Men håll till på något plant så att inte ni gör samma misstag som en av mina författande kollegor som använde en anslagstavla och sedan fann alla lapparna på golvet dagen efter. Den e inte kul. 😉 Våga experimentera Flytta sedan runt. Se vad som händer ifall du flyttar ett visst kapitel lite bakåt eller framåt? Vad händer med historian? Blir det sämre eller bättre? Rubbar det bygget? På ett bra sätt eller ett dåligt sätt? Ta bort, lägg till. Vänd...

Att göra sin egen läxa …

Jag har gjort min sista termin som lärare på Skrivarakademin i Göteborg, i alla fall för den här gången. Under åtta kvällar om fyra lektionstimmar har jag mässat och mölat om hur man bygger sin historia för mina arma elever. För hur gör man? Hur bygger man en historia? En idé är en bra början Men att sedan formulera den, verkligen sätta på pränt vad den faktiskt handlar om, det är en annan femma. Jag har plågat mina elever med begreppet premiss, det är detsamma på både engelska och svenska. Förutsättning, kan man lite klämkäckt säga. Gärna i form av en enda mening, en så kallad One-liner. Ett begrepp som så klart kommer från filmens underbara värld. Och varför då då? För att det tvingar dig att tänka igenom vad din historia faktiskt handlar om, vad det är som egentligen sker i den. ”Det här är en historia om … som … och som slutar med att …” När du väl slipat fram din One-liner och läser upp den högt för dig själv, känns det spännande? Brinner du för att skriva den här historian? Om inte, så kanske du ska titta i dina samlingar och välja en annan. Ge din idé vingar När du väl bestämt dig är det dags att börja fundera på hur din idé kan utvecklas. Vilka möjligheter ger den? Hur kan du få den att bli ännu lite vassare? Om du flyttar på den till ett annat land, en annan kultur? Om du skulle byta huvudkaraktär vad händer då? Ställ dig hela tiden frågan ”tänk om …” Har din idé några utmaningar och problem? Troligen....

En höst av utmaningar …

Bloggen har fått stryka på foten ett tag. Ibland måste man prioritera för att helt enkelt inte brinna upp. Dagarna har svindlat förbi och det känns som om jag tillbringat hälften av min vakna tid på bussar, tåg och flyg. Nya thrillern Monster I september släpptes min nya thriller Monster som handlar om hämnd, hat, gamla oförätter, passion och livslång kärlek men också om mobbing och det gap som ofta finns mellan vuxenvärlden och barnvärlden. I den återvänder jag tillsammans med min karaktär Erika till vår gemensamma hemstad Östersund och olika händelser där och i Göteborg knyts ihop. Blev du nyfiken kan du läsa mer här. Där finns också ett smakprov. Och jo då, den finns på Storytel den med. http://ingridelfberg.se/monster/ Bokmässan Den stora boksmällan där jag tillbringade fyra dagar på dom hårda stålgolven, i hettan och bullret. men också vid signeringsbordet och på scener. Med härliga läsare, bokbloggare, kollegor och nya möten där hunden Arthur var en av dom coolaste. Vi hängde lite en lunch … Och där Stenmark hade den längsta signeringskö jag sett. Efter mässan är man mör i en vecka. Författaraftnar och föreläsningar Det blev en liten turné till hemstaden Östersund med besök i P4 Jämtlands studio, författarafton på biblioteket och besök i bägge bokhandlar. Och en föreläsning för ett åttiotal 8-kladdare på Parkskolan som tvingats dit för att lyssna på en typ författare som skulle snacka nåt om böcker och att skriva. Det var nog en av dom mest utmanande föreläsningar jag förberett och genomfört. Ingen av dom hade bett att få komma, dom flesta ogillade att skriva och publiken sträckte sig mellan killarna...

Djupdykning i recensionsgeggan …

Med hyfsad regelbundenhet bör man som författare googla på sig själv och sina böcker för att se ifall någon orkat rejta boken eller skrivit om den på någon blogg. Kan låta lite självupptaget men är nog enda sättet att scanna av och få tag på det som skrivs. Om det inte ligger på Storytel eller Goodreads eller någon annan av dom mer uppenbara ställena där dina böcker finns och där läsare kan sätta sina betyg. Jag lägger av – nu! Även om jag får ganska många kommentarer och glada tillrop av läsare och kamrater som läst så vaccinerar det inte på något sätt mot detta hopp ner i recensionsträsket. Det är lika vidrigt varje gång. Och trots att jag vet vad som väntar så skär det in i märg och ben att läsa alla dessa sågningar och trista elaka och faktiskt i vissa fall rent sadistiska kommentarer. Mer beröm än usla betyg Japp. Jag får trots allt mer beröm än tvärtom. Och så ska man komma ihåg att det är vanligare att man plitar ner det man tycker när man är sur, besviken eller allmänt ilsken än när man är nöjd och glad och jäser på sin läsupplevelse. Det är väl känt att en missnöjd kund berättar det för fler än en nöjd kund. Även jag vet. Och ändå hugger dom där kommentarerna som skarpa knivar i författarglädjen och den pyser ut som ur en punkterad ballong. Tappad sug Det är många av mina skrivande kollegor som konsekvent undviker att läsa recensioner och framför allt inte rejtings på öppna sajter som Goodreads eller Storytel där tyckaren kan tycka bakom anonymitet. Någon har kallat just...

Nya format i boksvängen

Bokmässan är sinnebilden för fysiska böcker. Travar av böcker. Pappersböcker. Och inget annat. Helt enkelt tonvis med papper, mosade kokade och utplattade träd med trycksvärta på. Nya format Men boken tar sig nya former, också. E-böcker, Wattpad, följetonger på bloggar, ljudböcker och nu också specialskrivna serier för ljudformatet. E-boken? Ja, inte har de slagit igen i år heller, så kan man sammanfatta Sveriges läge. Det verkar läsas mer på olika sidor och bloggar därute än regelrätta e-böcker. men jag kan som vanligt ha fel. Ljudboken Men ett format som har slagit igenom är ljudboken. I Sverige ska tilläggas. I samtal med min agent förstår jag snabbt att ljudboken än så länge är ett nordiskt fenomen och inte alls etablerat sig i Europa på samma sätt som hos oss. Kanske kommer det också att ändras? Storytel visar ju starka ambitioner att ta sig ut i vida världen. Streaming Det streamas böcker som aldrig förr. Svenskarna har upptäckt hur smidigt det är att lyssna på en bok medan man gör annat. När vi städar, gräver i trädgården, lagar mat, sitter i bilkö, på bussen, på tåget, på det supertråkiga mötet på jobbet? Att göra två saker samtidigt, minst, verkar vara vår melodi? Följetongen Och nu kommer följetonger i ljudformat där historierna är skrivna direkt för ljudformatet. Något som syns tydligt när du går in på exempelvis Storytels topplistor, eftersom de ”böckerna” ligger som avsnitt och inte hela böcker och därmed tar väldigt mycket mer plats. Ett av de första exemplen är serien Tic Tac som skrivits av Leffe Grimwalker. Här är en länk för den som är nyfiken på det nya sättet...

Lite hektiskt ett tag …

Den sista tiden innan en bok ska födas är alltid lika intensiv med redaktörens slutläsning, synpunkter och beslut kring hur man ska uttrycka sig och vilka begrepp som känns bra. Pdfer av inlagan som den ska se ut när den går igenom tryckpressen. Den innehåller också ett visst mått av desperat sista-research och den berömda dubbelkollen som allt för ofta inte blir av utan slutar med en axelryckning – äh va fasen, det har jag ju kollat tusen gånger typ, det kan inte vara fel? Eller? Vilket det så klart kan vara. Heter det destruering? Hur stavar han sitt namn, killen i tacklistan? Heter det verkligen destruering? Är den där dörren på den välkända byggnaden verkligen ljust blå? Eller det där sista om hur högt eller lågt en kropp faktiskt hänger när man hängt sig … ja jag vet, urk. Men rätt ska vara rätt och jag hade så klart fel, ganska grovt fel till och med. Intressant diskussion att ha på ett tåg för övrigt. Jag pratade inte högt men det hade ändå blivit misstänkt tyst i kupén och de var märkligt många som stirrade på just mig. Det är lugnt Tröstar vår projektledare per mejl. Men mellan raderna läser jag en dallrande annalkande panik. Jackan, alltså omslaget till boken, ska på tryck lite tidigare. Inlagan, allt inuti boken, några dagar senare. Sen åker det iväg, oåterkalleligt, unstopable. Det är då man vill sträcka ut handen och gripa tag i det lilla monstrets svans och hala tillbaka den till mamma igen. Inte smita nu, inte så fort. Försenad från tryckeriet Sen inträffar det motsatta, att boken blir sen...

Det är på bussen eller tåget man hittar dom …

Karaktärerna. Nä, jag skojar inte. Det är alldeles sant. Lovar. Det har inte bara hänt en gång utan flera, att jag hittat den där karaktären som är hundra procent klockren för den figur jag vill ha i nästa bok. På tåget, bussen eller spårvagnen. Pers alterego Första gången det inträffade var på spårvagnen. Jag tänkte nog inte på något särskilt alls, så där som man kan göra när man är på väg någonstans och är ganska trött. När jag lyfter blicken ser jag rakt in i ett par mörkbruna ögon, vänliga, milda, ändå lite sökande, intelligenta. Han hade ett bulligt och inte särskilt vackert ansikte men var ändå på något udda sätt snygg, charmig, intagande. Och så log han och hela ansiktet lyste upp, sken, precis som hans ögon. Men det var inte det som var grejen, det var håret. Lockarna Han hade det vackraste och mest lockiga hår jag sett på en man, någonsin. Och jag bara visste att det var Per jag satt mittemot mig. Jag tog ingen bild. Det vågade jag inte. Men jag minns exakt hur han såg ut. Och precis hur han rörde sig när han gick ut. Torbjörn och Jacob har jag också mött På samma sätt har jag mött fler av mina starkaste karaktärer. Jag tvingades byta tåg svintidigt i Stockholm och vi pressades in på ett smockfullt x2000 där tre killar satte sig kring mig och jag insåg att det var Jacob som satt sig mittemot. Jag gissade att dom alla jobbade i Försvarsmakten men vet så klart inte. Han var exakt så skarpskuren och manlig som jag tänkte mig. Snaggat hår, snygga...