Djupdykning i recensionsgeggan …

Med hyfsad regelbundenhet bör man som författare googla på sig själv och sina böcker för att se ifall någon orkat rejta boken eller skrivit om den på någon blogg. Kan låta lite självupptaget men är nog enda sättet att scanna av och få tag på det som skrivs. Om det inte ligger på Storytel eller Goodreads eller någon annan av dom mer uppenbara ställena där dina böcker finns och där läsare kan sätta sina betyg. Jag lägger av – nu! Även om jag får ganska många kommentarer och glada tillrop av läsare och kamrater som läst så vaccinerar det inte på något sätt mot detta hopp ner i recensionsträsket. Det är lika vidrigt varje gång. Och trots att jag vet vad som väntar så skär det in i märg och ben att läsa alla dessa sågningar och trista elaka och faktiskt i vissa fall rent sadistiska kommentarer. Mer beröm än usla betyg Japp. Jag får trots allt mer beröm än tvärtom. Och så ska man komma ihåg att det är vanligare att man plitar ner det man tycker när man är sur, besviken eller allmänt ilsken än när man är nöjd och glad och jäser på sin läsupplevelse. Det är väl känt att en missnöjd kund berättar det för fler än en nöjd kund. Även jag vet. Och ändå hugger dom där kommentarerna som skarpa knivar i författarglädjen och den pyser ut som ur en punkterad ballong. Tappad sug Det är många av mina skrivande kollegor som konsekvent undviker att läsa recensioner och framför allt inte rejtings på öppna sajter som Goodreads eller Storytel där tyckaren kan tycka bakom anonymitet. Någon har kallat just...

Nya format i boksvängen

Bokmässan är sinnebilden för fysiska böcker. Travar av böcker. Pappersböcker. Och inget annat. Helt enkelt tonvis med papper, mosade kokade och utplattade träd med trycksvärta på. Nya format Men boken tar sig nya former, också. E-böcker, Wattpad, följetonger på bloggar, ljudböcker och nu också specialskrivna serier för ljudformatet. E-boken? Ja, inte har de slagit igen i år heller, så kan man sammanfatta Sveriges läge. Det verkar läsas mer på olika sidor och bloggar därute än regelrätta e-böcker. men jag kan som vanligt ha fel. Ljudboken Men ett format som har slagit igenom är ljudboken. I Sverige ska tilläggas. I samtal med min agent förstår jag snabbt att ljudboken än så länge är ett nordiskt fenomen och inte alls etablerat sig i Europa på samma sätt som hos oss. Kanske kommer det också att ändras? Storytel visar ju starka ambitioner att ta sig ut i vida världen. Streaming Det streamas böcker som aldrig förr. Svenskarna har upptäckt hur smidigt det är att lyssna på en bok medan man gör annat. När vi städar, gräver i trädgården, lagar mat, sitter i bilkö, på bussen, på tåget, på det supertråkiga mötet på jobbet? Att göra två saker samtidigt, minst, verkar vara vår melodi? Följetongen Och nu kommer följetonger i ljudformat där historierna är skrivna direkt för ljudformatet. Något som syns tydligt när du går in på exempelvis Storytels topplistor, eftersom de ”böckerna” ligger som avsnitt och inte hela böcker och därmed tar väldigt mycket mer plats. Ett av de första exemplen är serien Tic Tac som skrivits av Leffe Grimwalker. Här är en länk för den som är nyfiken på det nya sättet...

Lite hektiskt ett tag …

Den sista tiden innan en bok ska födas är alltid lika intensiv med redaktörens slutläsning, synpunkter och beslut kring hur man ska uttrycka sig och vilka begrepp som känns bra. Pdfer av inlagan som den ska se ut när den går igenom tryckpressen. Den innehåller också ett visst mått av desperat sista-research och den berömda dubbelkollen som allt för ofta inte blir av utan slutar med en axelryckning – äh va fasen, det har jag ju kollat tusen gånger typ, det kan inte vara fel? Eller? Vilket det så klart kan vara. Heter det destruering? Hur stavar han sitt namn, killen i tacklistan? Heter det verkligen destruering? Är den där dörren på den välkända byggnaden verkligen ljust blå? Eller det där sista om hur högt eller lågt en kropp faktiskt hänger när man hängt sig … ja jag vet, urk. Men rätt ska vara rätt och jag hade så klart fel, ganska grovt fel till och med. Intressant diskussion att ha på ett tåg för övrigt. Jag pratade inte högt men det hade ändå blivit misstänkt tyst i kupén och de var märkligt många som stirrade på just mig. Det är lugnt Tröstar vår projektledare per mejl. Men mellan raderna läser jag en dallrande annalkande panik. Jackan, alltså omslaget till boken, ska på tryck lite tidigare. Inlagan, allt inuti boken, några dagar senare. Sen åker det iväg, oåterkalleligt, unstopable. Det är då man vill sträcka ut handen och gripa tag i det lilla monstrets svans och hala tillbaka den till mamma igen. Inte smita nu, inte så fort. Försenad från tryckeriet Sen inträffar det motsatta, att boken blir sen...

Det är på bussen eller tåget man hittar dom …

Karaktärerna. Nä, jag skojar inte. Det är alldeles sant. Lovar. Det har inte bara hänt en gång utan flera, att jag hittat den där karaktären som är hundra procent klockren för den figur jag vill ha i nästa bok. På tåget, bussen eller spårvagnen. Pers alterego Första gången det inträffade var på spårvagnen. Jag tänkte nog inte på något särskilt alls, så där som man kan göra när man är på väg någonstans och är ganska trött. När jag lyfter blicken ser jag rakt in i ett par mörkbruna ögon, vänliga, milda, ändå lite sökande, intelligenta. Han hade ett bulligt och inte särskilt vackert ansikte men var ändå på något udda sätt snygg, charmig, intagande. Och så log han och hela ansiktet lyste upp, sken, precis som hans ögon. Men det var inte det som var grejen, det var håret. Lockarna Han hade det vackraste och mest lockiga hår jag sett på en man, någonsin. Och jag bara visste att det var Per jag satt mittemot mig. Jag tog ingen bild. Det vågade jag inte. Men jag minns exakt hur han såg ut. Och precis hur han rörde sig när han gick ut. Torbjörn och Jacob har jag också mött På samma sätt har jag mött fler av mina starkaste karaktärer. Jag tvingades byta tåg svintidigt i Stockholm och vi pressades in på ett smockfullt x2000 där tre killar satte sig kring mig och jag insåg att det var Jacob som satt sig mittemot. Jag gissade att dom alla jobbade i Försvarsmakten men vet så klart inte. Han var exakt så skarpskuren och manlig som jag tänkte mig. Snaggat hår, snygga...

Unputdownable grip-lit. Min nya genre

Eller kanske Chiller-thriller? Eller spine-tingeling-terrifying-lit? Allt jag vet är att jag i alla fall inte skriver någon feelgood. På olika tillställningar brukar jag faktiskt presentera mitt skrivande som Feelbad. Mest på skoj så klart. För vem vill må dåligt? En riktig bladvändare Svenskan låter alltid lite mindre suggestiv och dramatisk när det kommer till genre men visst, bladvändare, omöjlig att lägga ifrån sig, intrikat intrig, mångbottnad … ja ni fattar. Sen har vi så klart årets deckare, årets spänningsroman och höstens vassaste thriller. Allt för att vi ska nappa på en blurb eller den där eviga förhatliga baksidestexten. Baksidestexten – helvetets förgård Ja, ni har gissat rätt. Jag sitter och svettas och skruvar mig på stolen inför det sista liret med baksidestexten till min kommande thriller Monster. Den är alltid alltid för lång och avslöjar för mycket. Men lika ofta är den för kort och ger inte tillräckligt med hintar. För det mesta är den urvattnad och liknar alla andra och mumlar något om att polisutredningen går i stå men att den tappre polisen ensam får upp ett spår som leder hen till det förflutna och mycket snart kommer det ifatt och hotar hens egen existens och gärna också familj. Såld till 24 länder Sen kan man ju alltid frossa i gamla försäljningssiffror, ifall man har några 😉 Lockelsen i att andra köpt är stor. Oavsett ifall det är reella siffror eller en slags illusion om försäljning så smäller det alltid högt att boken sålt, helst av allt utomlands så klart. Då måste den ju vara bra? Eller? Monster är bra … säger min förläggare och min redaktör och...

Stor artikel i GP livsstil om mitt författarskap

Det finns dom som säger att det är omöjligt att bli profet i sin egen hemstad men nu har jag äntligen fått lite plats som lokal författare i Göteborgs största tidning GP. För dig som inte klarar att läsa myrstilen så ligger artikeln fortfarande på nätet. Artikel GP livsstil Kanske är det för att jag skriver om miljöerna i Göteborg med omnejd, gärna om Linnéstaden där jag själv bor, att jag letar efter udda platser, spännande och fantasieggande. För sådana finns det ganska gott om ifall man bara letar lite. Och det göra jag. Hela tiden. Det är många som hör av sig och berättar att dom uppskattar att kunna känna igen sig i miljöerna jag beskriver och det gör mig glad eftersom jag lägger ner ganska stor möda på just miljöerna och att vara noggrann med min research. I min senaste thriller Den du borde frukta rör jag mig en hel del i Konstepidemin och Linnéstaden men också i Smålands Taberg och faktiskt också i Spanien. Den har precis kommit ut som pocket. Och här hittar du den ifall du vill ha lite avsvalkning i sommar 😉...

Jacob på IT – nästa karaktär att hamna under luppen

Jacob dök upp redan i min första roman. Min första thriller handlade om vuxnas övergrepp på barn och där har ofta de poliser som arbetar med internet och IT-relaterade saker stor betydelse. Han återkommer så klart även i min tredje thriller Den du borde frukta eftersom den handlar om nätbedragare, nätdejting och intrång genom IT. Kärlek på Ibiza Jacob heter Sanchez i efternamn vilket är ett av de allra vanligaste spanska efternamnen och lite som att heta Svensson fast på spanska. Hans far kommer från Mallorca. Föräldrarna möttes under en fest på en beach på ön Ibiza, blev häftigt förälskade och mot alla odds har den kärleken hållit genom flytten till Sverige, ny kultur och familjebildning. Och knäppa släktingar och galna släktträffar. Själv bor han i villa i Åsa, en bit söder om Göteborg, tillsammans med sin fru och två döttrar och ägnar stor del av sin tid åt huset som ständigt är i behov av renovering. Han tränar ryckvis och har fått lägga sin favoritsysselsättning enduro på hyllan.  Jag mötte honom på x2000 Jag fick syn på Jacob på ett tåg. Något hade gått fel med vårt nattåg från Norrland och vi klämdes in på ett x2000 på Stockholms central tillsammans med dom som redan skulle med det till Göteborg. Mittemot mig satte sig två killar som troligen jobbade i Försvarsmakten och jag insåg direkt att den ene var Jacob. Jag tog en smygbild av honom och la i Scrivener, mitt skrivprogram. Och nej, jag visar inte upp honom 😉 På pricken lik en favoritskådis Att Jacob kändes väldigt bekant visade sig senare inte bara vara för att han var sinnebilden för...

Teknikern Stojan – nästa karaktär att komma ut

När jag först skapade Stojan Savic hade jag inga planer på att han skulle vara annat än en så kallad ”statist” eller plattare sidokaraktär. Men allt eftersom har han klivit fram och när min tredje thriller Den du borde frukta tog form, fick han en äldre syster som är en av huvudkaraktärerna i den historian. Zora Savic. Stojans familj och hans syster Zora Familjen är från Kroatien, från ön Krk. Zora är född där men Stojan kom till världen i Sverige. Föräldrarna tog sig an sitt nya hemland på helt olika sätt. Mamman blommade upp och började arbeta, lärde sig svenska på kort tid och skaffade snabbt många vänner. Medan fadern aldrig ens försökte utan förblev avvisande och med tiden blev mycket bitter. Han drack för mycket, var hård och elak mot sin fru och en frånvarande far till sina två barn. Han gick tidigt bort i lungcancer och som Stojan lite bittert konstaterar, han rökte ihjäl sig. Rött hår och gröna ögon I familjen går ett arv av kopparrött hår som Stojans mor hade och även hans syster. Själv är han en vanlig kille med en vanlig kroppsbyggnad med en alldeles vanlig frisyr med skillnaden att håret drar mot mörk koppar i brunt och att ögonen är tydligt gröna, precis som hos hans syster. Vallda utanför Kungsbacka Stojan och hans syster växte upp ute i Vallda, som ligger nära havet ute på en udde eller näs från orten Kungsbacka som i sin tur är en kommun rakt söder om Göteborg. Dit återvänder Stojan som vuxen, bygger hus och bor med sin fru Camilla och fyra barn i tät följd och...

Nästa karaktär – machopolisen Torbjörn

Torbjörn Stark är utredare på polisen, precis som Per och Erika. Han är gigantisk med sina dryga 190 centimeter över jordytan och en grov och musklad kropp efter många år med brottning, något som han far också sysslade med. Numera tränar han med förtjusning Krav Maga, en självförsvarsteknik på militär grund, varvade med lite motvilliga löprundor i Slottsskogen. Han är ljus med en dragning åt rött i håret men bär det kortsnaggat eftersom han börjat bli tunnhårig. Hans ögon är så ljusa att dom drar mot is. Han har passerat fyrtio med några år. Torbjörn är akut medveten om sin storlek och inte helt bekväm med att hela tiden vara ett huvud längre än dom flesta. Han och hans kropp brottas ständigt med den fysiska omgivningen i form av möbler, bilar, dörröppningar och så klart kläder och skor. Han ser sig själv som ganska ful, nästan oansenlig, trots att hans storlek dominerar vilket rum som helst. Ensam och sårbar Torbjörn lever själv och har inte haft ett längre förhållande på en rad år. Hans föräldrar är bägge döda sedan ett par år tillbaka. Hans mor fick en neurologisk sjukdom med ett plågsamt och ganska snabbt förlopp och fick i hemlighet hjälp av fadern att dö. Sedan körde deras far in i en bergvägg med motorcykeln. Sorgen efter dom har satt sig i hans inre och generar en rädsla för att släppa in någon eftersom kärleken gör dig sårbar och du riskerar att förlora den du älskar. Ungdomssynd Torbjörn har en tonårsdotter som han fick veta existerade när hon var flera år gammal. En ungdomssynd en våt kväll där flera av kamraterna var kandidater till faderskapet men Torbjörn...

Nästa karaktär är Erika …

För några dagar sedan kom idén till mig att presentera mina karaktärer lite mer på djupet eftersom jag har valt att ha en grupp och inte en enda huvudkaraktär. Och nummer två på listan blir då Erika Ekman. Utredare på polisen i Göteborg. Henne introducerar jag i mina andra thriller Tills döden skiljer oss åt. Och jo då, jag har fått frågan ett antal gånger. Är hon ditt alterego? Visst är ni lika? Är det du egentligen? Både ja och nej. Vi ska reda ut det. Östersund Erika är precis som jag född och uppvuxen i Östersund i Jämtland. Och vi har bägge lockigt blont hår och blå ögon, vi är båda målmedvetna och drivande, lite dåligt med tålamod ibland. Men där börjar likheterna ta slut. Erika lämnade hemstaden för att gå på polishögskolan och jobbade sedan flera år i Stockholms city. På skolan träffade hon sin blivande man Göran och de ser ut att vara en match in heaven, men i verkligheten blir det hell. För Göran som är charmig, snygg, superpolisen, machokillen som alla såg upp till eller trånade efter, är en fullfjädrad psykopat. Och snart öppnar sig helvetes portar för Erika. Våld i nära relation Vi har tyvärr bägge erfarenhet av det man kallar våld i nära relation. Vi har bägge försökt leva med och älska en man som ingen av oss önskar våra värsta fiender. Och vi har båda flytt ur våra relationer med mycket lite med oss. Skillnaden är att jag har två barn med tyrannen medan Erika har sluppit det oket. Sex syskon Erika är yngst i en stor syskonskara. Sex stycken. Hon är trettio plus och längtan efter en familj...